STENBROTTET

Oavgjord tid, den multiplicerade mineralen, skapad av glöd, som sönderfallande värmemängder, härdade av vattenformer, tryckta i eviga ögonblick. Vi har åsikter om månens uppkomst men värjer oss för magneten. Stenen, detta helt andra, det mest osynliga av det för oss uppenbara som kommer i vår väg. Stenriket, enligt den romerske naturhistorikern Plinius, är det "område där våra seder framstår som mest förryckta… bergen gjorde naturen för sin egen räkning, till ett slags gördel som skulle hålla samman jordens innanmäte; vidare skulle de tjäna till att tämja flodernas våldsamma framfart, bryta havets vågor och med naturens hårdaste ämne betvinga dess vildaste trakter… Nu hugger vi sönder dem i marmor av tusen slag, öppnar klippuddar för havet och jämnar ut naturen". Över allt, både till fots och till havs, fraktar vi "naturens vildaste element".

Åh det vildaste elementet, vi kärnlösa. Stenen (lithos) och djuret (zoon): det hårda, kalla och det varmblodiga, mjuka. Redan Plinius, som skrev under det första århundradet av vår tideräkning, och dog då Vesuvius svalde Pompeji, finner "skäl att rodna av skam" över gångna tiders våldsamma stenbrott. Han såg städer och tempel av sten men tänkte aldrig att själen är stenens amalgamering, en stelnad kraft som grimaserar ur ett historiskt mörker, som bryts fram och fungerar som civilisationernas tätmaterial. Romarna kallade det saxa loquuntur, "stenarnas tal" skärvor av betecknade block som återvanns i olika former av bärande väggar. och Krossbruk. Livet ur stenen, människan som glömmer att hon konstant vacklar mellan paleolitikum och neolitikum, mellan den gamla stenen och den nya. Nu är detta mjuka djur herre över det vilda elementet, så till den grad att djuret blivit en geologisk kraft, en parasitisk förskjutning. Djuret kan ändra flodens riktning, spränga eller hyvla ned hela berg. Djuret vill gärna se det som det organiskas kontroll över det oorganiska, andens makt över materien. Men vilken av dem är det som egentligen känner?

Det krävs bara ett minimalt gruskorn för att halta. Hallmattan samlar irriterande spridningar, på motorvägen sprätter de som skott mot vindrutan, i trädgården ligger de polerade och arrangerade i en simulerad natur. Överallt finns denna påminnelse om ett ursprung som vi utan minsta förnekande ändå ser förbi. Den råa formen. Stenen är i vår värld, men den delar inte vår värld; om det inte handlar om den ädla stenen, den med alla adjektiven som vi esoteriskt laddar med en fiktiv ekonomi. Endast denna sten är värde i vår värld. Materien har med andra ord kontroll över anden, en hård valuta som drar över jorden som en politisk morän.

Glömskan, mörkret och den heliga anden. Tänk om vigenom stenen avbygger en skapelse avsedd för andra processer. Robert Smithson tänkte jorden som en anarkitektur. En tektonisk anarki som paradoxalt nog frambringar ordning genom att motivera en absolut oordning.
Grustagen, bergtäkterna, alla avfarter mot konstgjorda öknar. Stenar flyter, förvandlas till likvider. Stenar sjunker, förvandlas till grunder.

En återstod av framtiden. Kan vi betrakta dessa kemiska restlösningar av geologiska förlopp som ruiner? I så fall lämningar efter vad? Varje sten är ett stycke, ett fragment. Det finns ingen sten som är en helhet, alla är de – från bergsmassiv till minsta sandkorn – enbart delar. De är delar av något som aldrig är summan av delarna, lika litet som jordklotet är en produkt av en fullständig händelse. Stenen är ett ursprungligt söndrande, en naturlig spricka i naturen.

För människan har stenen kategoriskt representerat det livlösa. Men, som Martin Heidegger ställer frågan, hur kan stenen vara död om den aldrig varit till liv? Är stenen något som är lika permanent som döden? I själva verket kan man betrakta stenen som levande, något som består genom att försvinna. Från det stora berget eller klippblocket blir den bara mindre och mindre: från sten till grus, till sand, till mineral, till kristall. Övriga djur bryr sig inte om stenen, de lever med den som ett levande. Först i våra händer "dog" den, först i vår tanke slutade den reflektera, ändå är den så ofta helig. "Det heliga kan manifestera sig i stenar", skriver Mircea Eliade, "men det är inte fråga om en tillbedjan till stenen som sådan. Den heliga stenen dyrkas inte som en sten, den är hierofan, eftersom den visar något som inte längre är en sten… utan det heliga, det ›helt annorlunda‹". Den visar inte längre.

Sten lever långsamt. Det är klippans hastighet som ger oss svindel. Hur är det egentligen möjligt att vi i handen kan hålla något som är flera miljarder år gammalt? Även om det ären lögn att vi inte kan flytta berg så rubbar stenen vårt begrepp om tid, ett begrepp som inte stenen har skänkt oss utan ett begrepp som vi har skapat i flykten från den. Experimentet kan vilken som helst utföra. Se mer noggrant på stenen i handen: brottytan är fylld av repor, märken, stresslinjer, biografiska strukturer. Varje sten är en karta över ett rike vi aldrig erövrat, på sin höjd endast smulat sönder. Lukta på den, zinkdoften. Slicka på den, märgen utan tid. Även gruskornet är en skiss.

Vissa säger att sten är minnen av planetens skapelse. Vi använder också stenarna för att bygga och rista våra minnen. Historia är i många fall plastisk sten. I själva verket är de batterier, ackumulatorer eller ett slags minerala aggregat i miljonformer som omsorgsfullt slipas till kulturella liknelser och när som helst (eller aldrig) kan kopplas ihop med samhällsmaskinen.
Vi bevarar Stonehenge, slott och murar men borrar samtidigt en sex mil lång tunnel genom alperna; vi tolkar runskrifter och blodstänkta mönsterbildningar på grottväggar utan att känna till coltanen i mobiltelefonen. En blomma vissnar och vi blir ledsna. En kitsch från ovan. Träd, växter, maskar, bär och avföring blir ett slags biologiska vittnen på vår uträkning, ändå vill vi banka in den i stenen och kostnaden betalas med det vi bankar ut ur den. Det finns ingen logik.

För en natur krävs långt mer än det som på mangementspråk kallas "hållbarhet", det krävs en geologik. Plinius föraktade den människa "som först satte guld på sina fingrar", men prisade konsten för den gav kulturen repor. Det första materialet var inte färgen, aldrig det glimmande, utan formen, råkonsten, basen för alla besvärande överbyggnader. Så är vi kärnvarelser, lithos. Människans känsla för gravitation, att vi hör till marken, består av en mikroskopisk sten i örat, placerad av en gud i det trånga rummet mellan båggångarna och hörselsnäckan.
Den är större hos benfiskar.

Johan Redin 2018


KATALOG PDF

WORKSHOP Svarta bergen 21 April 2108
WORKSHOP Hugg din egen sten 5 Maj 2018

Reviews

http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/stenen-manniskans-rost-och-trost/

pdf Kristianstadbladet view here