DELTA - En publikation om kreativitet och stad

Utdrag ur ett samtal om kreativitet, som ägde rum på Konstfack våren 2006.

AK: Kreativitet, vad det nu är, har alla människor i sig och det skall utvecklas hos alla människor, och hur gör man det? Det kanske är det som är det viktiga, hellre än att ett proffs skall komma och tillföra något till ett område som nu är kreativt.
ESz: Vi pratade om det att alla vill ju vara kreativa. –Alla vill inte alls vara kreativa. Vissa säger –Jag skulle så gärna vilja vara kreativ.
AK: Men så känner man själv: att jag, som konstnär, är väl inte särskilt kreativ.
ESz: Man kan märka att människor ofta vill köpa kreativa kit så man vet hur man ska bära sig åt för att typ rita den här blomman. Jag jobbar i en butik där de säljs små stämplar som man kan göra kort med, och då måste man köpa exakt den färgen och mönstret för att kunna rita den här blomman. Man behöver en instruktion för att vara kreativ. Är det då att vara kreativ?
US: Är det som det permanenta offentliga verket, att man gör en mall för vad kreativitet är i staden?
AK: Nej det är det inte alls.
PA: Det finns en ytterligare en nivå av den kreativa staden, som man pratar om i framförallt Tyskland och England. Det finns forsking som beskriver Städtische kreativitet, stadlig kreativitet, det är en form av betydelseskiftning, där man först pratar om den kreativa konstnären och sedan om invånarna och individer som blir kreativa i ett andra led av en viss miljö. Men här menar man att staden som sådan är kreativ och att staden kan återskapa sig själv hela tiden och att man kan se staden som en organism. Att man vinklar bort det från individen tycker jag är intressant.
AK: Men det tycker inte jag behöver betyda att man inte ska ha permanenta verk i staden. Men man kan inte koncentrera det runt att det är den kreativa plätten, platsen där skulpturen är. Att allting ska få plats och att man litar på att staden själv kan ta hand om det där.
AV: Fast det ju ändå människorna, arkitekturen kan ju inte vara kreativ, det är ju människorna som har gjort den. Jag tycker det verkar konstigt att ta bort det från individen, för det är ju varje enskild handling som skapar den här aha-upplevelsen.
PA: Frågan är väl hur man skapar en miljö som är dynamisk, som är föränderlig, som kan ta hänsyn till nya förutsättningar. Med det är klart, det är ju alltid en eller flera personer som gör någonting. Men man har kommit bort från fokuset att det är du eller jag eller en grupp som gör någonting.
ESz: Jag tänker på den här situationen att Konstfack har flyttat hit till Telefonplan. Att nu finns det möjlighet att göra ett kreativt center för att Konstfack innehåller massa kreativa människor. Samtidigt vill man göra en utsmyckning i området som någon annan konstnär utifrån skall göra. Men samtidigt vill man utnyttja att vi på Konstfack är så kreativa, och ska generera massa saker, vilket också är väldigt personbestämt, för det ju just den här klicken som är kreativ och inte de som bor häromkring eller området i sig. Samtidigt på det här lägger man några andra som är mer etablerat kreativa som ska bestämma platsens karaktär. Det är just den problematiken som finns här.
US: Då blir det direkt en maktstruktur, där man säger att vissa konstnärer har ett större värde.
AM: Men vill ni då frånsäga er den konstnärliga kompetensen?
AV: Men vi pratar ju inte konstnär utan kreativitet.
AM: Jo men för mig är det också konst vi pratar om och offentlig konst, ska man ta bort begreppet offentlig konst och ta bort att det finns över huvud taget. Vi pratar om massa olika grejer samtidigt så det är svårt att reda ut. Vem har tolkningsföreträde, och vem ger vi tolkningsföreträde?